Finns tomten på riktigt?

Var kommer tomten ifrån?

Jultomten är en blandning av flera gestalter. En av dem är Sankt Nikolaus, biskop i staden Myra i nuvarande Turkiet. Om honom berättas att han hjälpte fattiga familjer utan att någon fick veta vem som gav. Därifrån kommer idén om gåvor som lämnas i hemlighet.

I Sverige fanns också gårdstomten, en liten gråklädd gubbe som enligt folktron bodde på gården och vakade över djur och människor. Han var lättstött, och på julnatten skulle han ha en skål gröt med en klick smör. Glömde man det kunde det gå illa för korna.

Under 1800-talet smälte bilderna ihop. Viktor Rydbergs dikt ”Tomten” från 1881 skildrade gårdstomten, och Jenny Nyströms bilder bidrog till den svenska jultomten med luva och skägg. Senare kom den amerikanska tomten, Santa Claus, med röd dräkt, släde och renar. Den tomte som knackar på dörren på julafton är alltså lite av allt detta på en gång.

Vad svarar man när barnet frågar om tomten finns?

Samma fråga kan betyda helt olika saker. En fyraåring som frågar vill oftast bli lugnad, medan en åttaåring som frågar med allvarlig min ofta redan har räknat ut en hel del. Därför lönar det sig att ta reda på vad barnet egentligen undrar innan du svarar.

1. Fråga tillbaka. ”Vad tror du själv?” eller ”Hur kom du att tänka på det?” Många barn svarar själva och blir nöjda med sitt eget svar.
2. Lyssna efter tonen. Ett barn som säger ”Klart att han finns!” vill att du håller med. Ett barn som räknar upp bevis (”Hur hinner han till alla barn på en kväll?”) vill ha ett ärligt samtal.
3. Svara på det som frågas. Frågar barnet hur renarna kan flyga räcker det ofta med ”Det är tomtens hemlighet” och ett leende. Frågar barnet rakt ut om det är du som köper klapparna är det dags för sanningen.
4. Ta det i lugn och ro. Frågan kommer ofta mitt i farten. Att säga ”Det är en bra fråga. Vi pratar om den i kväll” ger dig tid att tänka och visar att frågan tas på allvar.

Så kan du berätta sanningen

När barnet verkligen vill veta brukar det kännas bäst att vara ärlig. Det som gör det lättare är att berätta sanningen som en hemlighet som barnet nu får vara med om, och inte som något som har tagits ifrån barnet.

Du kan till exempel säga ungefär så här: ”Tomten är ett sätt för oss som älskar dig att ge presenter i hemlighet, precis som Nikolaus gjorde för länge sedan. Nu är du stor nog att få veta hur det går till. Vill du hjälpa till att vara tomte för någon annan i år?”

Många barn tar emot det med stolthet. De får hjälpa till att slå in klappar, skriva tomtens lappar till yngre syskon eller kusiner och hålla tyst om hemligheten. Det blir ett nytt sätt att fira jul, där barnet är en av dem som skapar förväntan.

När slutar barn att tro på tomten?

Det finns ingen bestämd ålder. Många börjar fundera under de första skolåren, när kompisar säger olika saker och barnet själv börjar räkna på hur mycket en enda tomte hinner med. Andra håller fast vid tron länge, ibland för att de vet att den är något fint för hela familjen.

Det vanliga är att tron inte försvinner på en dag. Barnet tvivlar, letar bevis, väljer att tro ett år till och släpper det sedan själv. Under tiden kan små saker hålla tron på tomten vid liv: ett brev som får svar, spår i snön utanför dörren eller en video där Tomten säger barnets namn och pratar om vad barnet har gjort i år.

Om någon annan har sagt att tomten inte finns

Ibland är det inte du som får frågan först. En kompis på skolgården eller ett äldre syskon säger att tomten inte finns, och barnet kommer hem upprört eller förvirrat.

• Börja med att fråga vad som sades. Då vet du om barnet vill att du säger emot eller att du bekräftar det.
• Säg att familjer firar olika. ”I en del familjer kommer tomten, i andra inte. Hos oss gör vi så här.” Det gör det lättare för barnet att inte ta strid med kompisen.
• Prata med det äldre syskonet. Ett syskon som redan vet kan få uppdraget att hjälpa tomten. Det brukar vara lättare att hålla tyst när man själv är en del av hemligheten.